knappastettsuntliv

Gårdagen var en riktig pers kan jag säga. Efter det att jag tagit mig till jobbet och suttit där ett tag så kommer en nedstämd Robert in. Utan någon som helst direkt kontakt på större delen av dagen så började många tankar stiga upp. Men så som jag känner, som jag ALDRIG har känt innan, så var det bara till att ignorera det negativa, och upplysa det positiva. Alla underbara saker som han sagt, allt vi har pratat om. Och precis som jag hoppades (visste) på så var det bara en liten low-dag. Av någon anledning så rös det till i hela kroppen och det hela var över ;)

Kvällen blev jättemysig med täcke, juice och mackor i soffan till lite Greys. Vi har ju snart bara en säsong kvar som vi ska hinna se innan prinsen åker ner till Thailand. Det måste hinna ses hela säsong fyra, och vi är bara inne på halva säsong tre. Men det klara vi haha tänk vilket I-landsproblem "Oh, now, vi måste hinna se vår serie innan jag åker på semester" :P

Idag så sov vi alldeles för länge, men inte direkt att jag klagar. Att vakna upp varje morgon är alltid lika jobbigt som underbart. Att få hålla om, bara känna sig helt...hel, men att samtidigt hela tiden veta att ju längre tiden går, desto närmare kommer själva uppvakningen då man måste upp. Jag hade tänkt att skriva "desto närmare kommer verkligheten" men, jag kom på mig själv att känna, att detta är min verklighet, det är ingen dröm, och det...det värmer, jag darrar när jag tänker på det faktiskt. Love!


Its not a dream!