Lite sent, men lätt värt ett inlägg
Jag vet att det nu exakt är en vecka efter att Karlstadsresan genomfördes, men bättre sent än aldrig :)
En sådan brutalt rolig helg hade jag nog inte kunnat räkna med. Från en oerhört sen/tidig resa, då vi träffade på scizzofolk på shell och tog oss en powernap på stationen, till att festa med Annie och Johanna då vi drev med folk att jag var "Brittish", att bussen går sönder på vägen hem på natten från krogen och en taccosfrukost dagen efter.
En oerhört rolig sak hände på vägen hem från Göteborg, då vi redan längst bak i kön till bussen, märker att vi kommer få stå upp vägen hem. När vi väl kommer på bussen står jag jämte en man med ett ycket underligt utseende och en fin orange sjal. Tänkte inte mer på det, utan vänder mig om mot Josse som står bakom mig så att vi kan prata lite under resan. Efter en stund känner jag, pga ett någorlunda så osunt levende efter helgen, att mina ben börjar värka lite och bestämmer mig för att sitta ner i gången på min väska.
Plötsligt ser jag då Josse, titta på mig med sin "Oh-My-God-min" och tittar på mannen bakom mig. Efter ett tag, då jag försökt tyda Josses munrörelser i tystnad, ställer jag mig upp och förbereder mig på en viskning. Då snegler jag bara lite bakåt på vår underlige man och ser hur han höjer handen, lägger den under hakan som ett shanti-tecken, och mumlar en tyst bön. Efter ytterligare en stund, då en plats längst fram blir ledig som Josse knycker, sätter sig mannen ner och håller händerna som en lucia, fast med handflatorna några centimeter ifrån varandra, varav han fortsätter med ett tyst mumlande. I denna ställning sitter han i ytterligare 30 minuter och när vi väl har hoppat av i Borås, ppekar både Josse och jag detta.
DÅ BERÄTTAR HON!!!
När jag suttit ner hade han haft sina händer, bara några centimeter över mitt huvud och mumlat. Så Josse och jag antar nu att jag är demonbefriad :P
Helgen hade inte varit lika rolig utan Annie, Johanna och givetvs Josse :)
En sådan brutalt rolig helg hade jag nog inte kunnat räkna med. Från en oerhört sen/tidig resa, då vi träffade på scizzofolk på shell och tog oss en powernap på stationen, till att festa med Annie och Johanna då vi drev med folk att jag var "Brittish", att bussen går sönder på vägen hem på natten från krogen och en taccosfrukost dagen efter.
En oerhört rolig sak hände på vägen hem från Göteborg, då vi redan längst bak i kön till bussen, märker att vi kommer få stå upp vägen hem. När vi väl kommer på bussen står jag jämte en man med ett ycket underligt utseende och en fin orange sjal. Tänkte inte mer på det, utan vänder mig om mot Josse som står bakom mig så att vi kan prata lite under resan. Efter en stund känner jag, pga ett någorlunda så osunt levende efter helgen, att mina ben börjar värka lite och bestämmer mig för att sitta ner i gången på min väska.
Plötsligt ser jag då Josse, titta på mig med sin "Oh-My-God-min" och tittar på mannen bakom mig. Efter ett tag, då jag försökt tyda Josses munrörelser i tystnad, ställer jag mig upp och förbereder mig på en viskning. Då snegler jag bara lite bakåt på vår underlige man och ser hur han höjer handen, lägger den under hakan som ett shanti-tecken, och mumlar en tyst bön. Efter ytterligare en stund, då en plats längst fram blir ledig som Josse knycker, sätter sig mannen ner och håller händerna som en lucia, fast med handflatorna några centimeter ifrån varandra, varav han fortsätter med ett tyst mumlande. I denna ställning sitter han i ytterligare 30 minuter och när vi väl har hoppat av i Borås, ppekar både Josse och jag detta.
DÅ BERÄTTAR HON!!!
När jag suttit ner hade han haft sina händer, bara några centimeter över mitt huvud och mumlat. Så Josse och jag antar nu att jag är demonbefriad :P
Helgen hade inte varit lika rolig utan Annie, Johanna och givetvs Josse :)
Kommentarer
Postat av: Annie
haha! Äntligen Rickard! du är botad! haha. btw så ligger det ett foto på oss på nöjesfabrikens hemsida hehe
Trackback
