knappastettsuntliv

Vi hördes inte av så mycket igår, två gånger på telefon. Men ändå så kändes jag rätt så sansad och lugn. Det jobbiga är just att man går och tänker på det konstant, och dagarna går därför ibland så himla sakta. Pratade en hel del med Mikaela (inte Gittens) igår och det kändes riktigt bra. Hon sitter lite i samma sits då hennes pojkvän bor i Brasilien, vilket är en bit här ifrån. Det är skönt att kunna prata med någon som förstår, istället för att alla hela tiden säger att det kommer gå bra och att tiden kommer gå fort. Tack för allt stöd från alla vill jag dock säga :)

Men det bästa igår, var ändå då jag fick ringa upp min kille när han var två stränder bort från en festande Annelie. Han hade gått iväg för att äta lite Mama-nudel (?) och han skulle sedan gå och lägga sig. Det kändes bara så bra att prata lite snabbt, men djupt och glatt. Så ska det vara, och det värmde i hela kroppen efter det samtalet. Jag kunde sova gott då jag visste att du hade fått i dig något att äta ;P