Wake up call
Sitter så fint, så fint på jobbet. Mitt i ett samtal går hörs en hög, svajjande ton. Brandlarmet är igån, what to do?
Nu går larmet här, säger jag till gästen. Ska bara läsa tillbaka här (vill ju inte misslyckas på samtalsprotokollet bara för att det kanske brinner i byggnaden)
Vi hör ett tjugotal fötter springande i trapporna ovanför oss och till sist är samtalet avklarat. Alla går ut genom dörrarna och helt plötsligt kommer en kvinna ut och säger att det inte är någon fara eftersom att det var någon som hade satt igång larmet. God!!!
I skolan var det en grejj med brandövningarna, man visste ju att det aldrig brann, så man tog det lugnt, sket i vad lärarna sa och gick i sin takt, hämtade sina jackor ur skåpen och tyckte det va skönt med lite extra rast. På jobbet blir man ju ganska så osäker på om det är riktigt eller inte. Det är ju ändå ens arbetsplats i vuxenvärlden, och där ska väl sånna saker tas på allvar.
Ja, ja, utan brännskador på varken oss eller hus, så sitter jag här nu igen och tar det lite soft på jobbet, det ringer inte så mycket just nu, peppar peppar :)
//Rills
