knappastettsuntliv

Johanna plockade upp mig här hemma, runt kvart i niotiden i morse, efter att jag hade haft ett underbart samtal med min kille. Vi tog oss snabbt ut på motorvägen till Grebbestad.

Underbart att sitta i bilen, och se snö överallt! Men efter ett tag tog snön slut och vi fick regn. Efter en 20 minuters powernap i bilen, vaknade jag till och sjöng jättehögt i bilen. Kom på hur lycklig jag är, kom på hur bra jag har det, och jag ville bara sjunga ut det :P

När vi väl kom fram så kände jag hur hungern steg snabbt. Johanna ville vänta med att äta, men jag var tvungen att få något i mig. Snabbt ner till Ica i denna underbara hamnstad, köper mig en grov fralla med massa olika frön och en bruk creme bonjour. En sak johanna och jag kunde smaska på vid luncherna istället för att äta i skolan. Efter att jag hade ätit frallan så kände jag hur det plötsligt kliade i hela munnen. Det är svårt att förklara obehaget, men det känns som att man har en kaktus inne i tungan med alla taggarna utåt.

Trodde dock att det var på grund av att frallan var så torr, så jag försökte tänka bort det. Efter en stund i hennes lektionssal så kände jag att det inte hjälpte med att tugga tuggumi, och jag började bli lite rädd. Kände plötsligt att tungan blivit större och att röda prickar hade börjat växa på mina läppar.

Sist jag hade en reaktion så var det för två år sedan, så jag mindes inte riktigt hur det var, men jag kände av samma obehag och en blåsa började svullna till på överläppen. Dock så gick det hela över efter att jag hade ätit och druckit lita coca cola, så jag tror att jag fick i mig en liten bit, men att jag under åren har lyckats bli något imun mot det.

Helt sjukt läskigt, men som tur var så blev det ingen ambulans, spruta eller äcklig medicin. Den glömde jag nämligen hemma som vanligt :P

Efter att jag suttit i en soffa i två timmar så var det dags att åka hem. Hela dagen spenderade vi där, men det var skönt att kunna tänka på något annat idag. Blev ju även väldigt fascinerad av en väldigt livsglad man vid namn Robert Fröhlinger, gubbe på 61, som började predika om hur man ska klara sig här i livet. Att man ska känna sig trygg, och han frågade om jag hade hittat mig själv och om jag var trygg. Jag svarade ja, men jag tänkte mycket mer än så. Jag har aldrig känt mig så trygg i mig själv som jag är nu, och det är allt vare en person. Helt otroligt vad som har hänt de senaste månaderna och jag är så glad över det.

When you’re loving me, I’m loving you
And I love the prowess in the things that you do
And it’s your flawless soul that bleeds my stone
When you’re loving me, I’m loving you
And that’s when we’ve got it goin' on.